Varning för djup
Morfar och Farmor
Mormor och Farmor
Ella
Jag satt och kollade igenom bilder från den här årstiden förra året. Mappen med bilder från min konfirmation innehöll så många minnen att jag nu gråter. Jag minns allt så väl, det var den 22 maj förra året, nästan precis ett år sen. Morfar var oerhört trött, men han hade opererat en del på pacemakern och därför trodde alla att han snart skulle bli piggare, bara dom kunde få igång pacemakern. Jag hade aldrig ens snuddat vid tanken på att han inte skulle tillfriskna igen, jag förstod helt enkelt inte hur svag han var, jag ville inte förstå. Han har alltid varit den starka och inte ens veckorna innan han gick bort så klagade han över att han mådde dåligt. Nu i efterhand förstår jag inte att jag inte fattade hur han han egentligen mådde den där dagen när jag konfirmerade mig. Jag minns att han satte sig i bilen efter ett tag, han orkade inte mer men ville inte förstöra genom att säga till oss andra hur trött han var. Samtidigt visade han upp sitt vanliga jag utåt. Det är helt sjukt att han inom en månad efter den här fina dagen, skulle ha gått bort. Det gick för snabbt och jag hade inte fattat ett skit om hur nära slutet det var. Bilderna påminner mig om hur färskt, starkt och fint jag minns honom från den dagen. Minnena blir bara tydligare och tydligare ju närmare ettårsdagen för saknaden av honom man kommer. Om han har dator, internet och min bloggadress däruppe i himlen vill jag bara säga: Morfar, jag älskar dig.
Om jag tar ett steg, på ett år, tillbaka från nu, skulle jag ta ett steg tillbaka till en tid då tre stört mycket betydande personer fortfarande levde. Jag skulle ha en månad kvar med morfar och nästan nio månader med farfar och Ella. Jag vet inte vilka jag kommer sakna om jag tar två, tre liknande steg framåt istället, jag vet inte vilka jag då skulle minnas på samma sätt som jag minns morfar, farfar och Ella idag. Mormor och Farmor finns kvar för mig nu och dom ska få veta hur glad jag är över det. Lika mycket som jag gråter när jag tittar på bilder på mina bortgångna familjemedlemmar, ler jag åt jag att har alla möjligheter att kunna samla ihop flera fina minnen med dom jag har kvar.
