bellaofmine

Jag saknar dagarna förra veckan. Förutom en depression över vädret, har jag även spenderat en del av kvällen på ett möte om vårt innebandylags framtid. Verkar faktiskt som vi har en sådan, hursom så finns det nog inget lag som har roligare ihop. Imorgon har vi nationella i matte, vilket inte känns särskilt oroande, det är ändå bara första delen med huvudräkning. Skolavslutning, separation och frihet ligger bara några prov bort och det känns lite panikartat att tiden bara försvinner. Vi, jag och mina kompisar, kommer aldrig vara tightare än vi är nu. Om några månader måste vi börja överleva med att inte se varandra varje dag, att inte kunna veta allt om varandra tjugofyra timmar om dygnet. Jag vill lämna Mariefredsskolan mer än någonsin, samtidigt som jag mindre än någonsin vill skiljas från allt som hör den här tiden till. Det är som att jag ska lämna ett hem och och veta att jag aldrig kan komma tillbaka.