bellaofmine

Senast jag träffade honom, i slutet av december



Den farfar jag kommer ihåg från när jag var liten, bild tagen år 2000

Jag orkar inte, jag vill inte, seriöst.
Igårkväll ringde telefonen och jag var halvvägs ut ur mitt rum när jag hörde att världens finaste farfar har gått bort. Hans Thulin, 88 år gammal, föll ihop när han skulle resa sig, utan en riktig anledning slutade hans hjärta att slå. Sista året har en del av honom sakta försvunnit, demens har gjort honom sjuk och förvirrad. Den farfar jag minns från när jag var liten har långsamt tynat bort, sakta har han tappat kraft och personlighet. Senast jag träffade honom var dagarna efter jul, då var vi hos honom på hans rum på sjukhemmet. Även om han ibland glömmer våra namn när vi hälsar på, så kunde vi sitta länge och prata om hans uppväxt, det var den han kom ihåg mest. Jag har saknat min "gamla" farfar länge och jag tror att alla har sörjt den del av honom som han långsamt tappat när han blev sjuk. Varje gång man hälsade på, kunde man se att han blivit sjukare, att han tappat ännu mer av sig själv. Det är som att sörja någon som sakta dör, som att se någon låta livet sippra ut som sand mellan fingrarna. Det som jag ångrar är att jag inte oftare åkte dit och hälsade på honom, för att ta vara på den fina farfar som fortfarande fanns kvar. Alla har nog förträngt det faktum att han hållt på att försvinna länge, att han tappat en bit av sig själv varje dag. Inte förrän igår jagade livets slut ifatt verkligheten och inte förrän igår tog allt så definitivt slut.

Jag orkar inte gå igenom det här igen, jag vill inte sakna ännu en person som alltid funnits. Hur kan man förlora både morfar och farfar på så kort tid? När jag var liten trodde jag aldrig att dom skulle dö, eftersom dom alltid funnits skulle det fortsätta att vara så. DET HÄR ÄR SÅ JOBBIGT