While laughing up a storm
NOSTALGI
Utsikten från our place
Ingen kan förstå oss, om man inte förstår vår plats. Jag vet inte hur många bilder jag precis kollat igenom, bilder från när vi tillbringar våra timmar under samma sol, på samma ställe. Det finns bilder från när vi kämpar mot kylan och fokuserar på vårens första solstrålar, när vi står och hoppar på isen under oss för att vi vill ha sommar. Det finns bilder från höstens allra första skoldagar, när man envist vill hålla kvar i sommaren genom att sitta på sommarens ställe och när man förtvivlat förtränger att vattnet blivit kallt, solen blivit svag och vindarna hårda. Mest bilder finns det nog från alla dom där extremt varma sommarlovsdagarna vi inte kunde bestämma oss för vad vi skulle göra. Dom där dagarna man skickade ett gruppsms "Hamnen om 15", packade ner ipodhögtalare, satte på sig solglasögon och cyklade ner dit. Det är bilder från alla timmar vi spenderat på en och samma plats, sittandes på en brygga med ryggarna mot en stenvägg pratande om allt med ögonen vilande på en bländande vattenyta och timmarna vi pressat i solen till ljudet av segelbåtar som guppar i vattnet bredvid.
Idag satt vi där för första gången i år, första gången vädret, våra fullbokade eftermiddagar och glassorterna tillät oss att inviga vårt liv igen. Man lever inte under vintern, man överlever. Jag är glad för att jag överlevde, annars hade jag aldrig fått återuppleva hur fint det är med dagar som idag. Dessutom har jag fått mitt första myggbett.
