What I'm supposed to do when the best part of me was always you



Dagarna lämnar oss en efter en, samtidigt som vi längtar till dagar framför oss, vill vi inte lämna dagar som aldrig kommer upplevas igen bakom oss. För några år sen var det till dom här dagarna man längtade, när man gick i nian och allting hände. Dansen, volleybollturneringen, röstningen till lucia, springa in julen på hela skolan, hålla i festkommitén, osv. Det är nu allting är som roligast, men det har heller aldrig varit sorgligare. För varje dag vi gör alla roliga saker, så kommer vi alltid ett steg närmare slutet på den här tiden. De här dagarna kommer aldrig tillbaka. Det här var sista torsdagen i november jag någonsin kommer uppleva på Mariefredskolan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0