bellaofmine

Det regnar och det luktar varm, somrig, blöt asfalt. Dagen har spenderats hos mormor, i ett mörkt o sorgligt hus. Jag o Andrea(min kusin) har pratat massor. Samtidigt som jag är grymt ledsen så är det ändå skönt att prata om annat ibland också. Man skulle inte orka om man gick o grät en hel dag. Jag tror inte att jag har fattat det heller, känns för overkligt att morfar inte skulle finnas längre. Han har ju alltid funnits? Den som orkar läsa texten om honom under kommer kanske förstå.

Min morfar var en riktigt fin människa, han hade verkligen ett stort hjärta. Han var lycklig när han hade de han älskade runt om sig.

En riktig kämpe var han också. Han var en person man ville imponera på genom att jobba hårt när han kollade på. Han var stark och jag hade ingen aning om att hans hjärta var så svagt. Han sade bara att han inte hade någon ork. 
Han blev riktigt solbränd. Han och mormor åkte till Teneriffa varje höst och då blev han verkligen svart, helt svart.
Morfar älskade att lyssna på radion och nyheterna följdes varje dag. Oftast satt han vid köksbordet med en tidning och med radion på. När han lagade mat åt oss så blev det stekt potatis. Han var social och frågade oss alltid om massa saker. Morfar pratade inte så mycket om sig själv, mest ville han lyssna på oss andra och hur vi hade det. T.ex. när jag pratade med honom i telefon i fredags, när han låg på sjukhus och var ganska dålig. När han svarade så hann han fråga mig hur det var med mig innan jag hann fråga honom hur det var med honom! Det var liksom han som var låg på sjukhus och var sjuk. Det var hans hjärta som fick anstränga sig för varje hjärtklappning.
När vi kom till Linköping och hälsade på så stod han alltid i fönstret på övervåningen och såg oss komma. Jag tror att han var som gladast när alla vi i släkten var tillsammans. 
Morfar älskade bilar och var riktigt duktig på bilaffärer. När någon hade köpt bil kom han alltid och kollade på den. Den som köpt den ville ha hans bekräftelse. Morfar var av med sitt körkort ungefär ett år förut, pga att hans syn blivit sämre. Jag tror det var en av de värsta perioderna i hans liv, att köra bil betydde otroligt mkt för honom. Det var alltid han som skjutsade oss när vi var i Linköping. Sen fick han tillbaka sitt körkort.

Min morfar var en helt underbar morfar och han lämnar ett stort hål efter sig. Jag kan verkligen inte fatta att han är borta. Alla minnen känns så verkliga, som om han skulle sitta nere vid köksbordet nu när jag går ner dit. Jag saknar honom oerhört mycket och han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Min fina, fina morfar. 

Jag åker hem till Mariefred ikväll och hoppas att få träffa vännerna då.